jag blir rädd när jag kollar ut ur fönstret.
ut i det mörka mörka.
ut i skogen, där vem som helst kan vara.
men mest av allt hoppas jag att det är du.
jag lovar, en vacker dag ska jag sluta hoppas
och varför inte idag? Jag hoppas det blir sol imorgon.
Då har jag inget att skylla på. 
 
Varför kan man aldrig sluta någonsin att hoppas?
För att man tror att det finns mer att få.
jag kommer nog aldrig sluta hoppas.
så det är bara att acceptera och gå vidare.
 jag har gjort det förut så varför inte en gång till?

jag saknar dig än idag, och kommer antagligen fortsätta göra.
dö, känsla, dö!